FORORD
I denna serie av skrifter berättas om verkligheten som överträffar
sagan. Ett folkslag som bor på planeten ERRA i stjernehopen PLEJADERNA är
släkt med oss jordemänniskor. Vi har gemensamma förfäder. Detta folk
har utvecklats längre än vi, och har frivilligt tagit sig an att värna
om mänskligt liv i vardande. Därför har de upprättat en viss kontakt
med oss, vilket sker genom kontaktmannen EDUARD MEIER – kallad BILLY -som
bor i Schweiz. 1 närheten av hans bostad landar deras skepp ofta. Billy
meddelas om detta på telepatisk väg. Han beger sig då till möteaplatsen
och får där tala en stund med skeppets kvinnliga pilot SEMJASE. Hon är
angelägen om att den information hon överbringar skall göras känd för
så många människor som möjligt. SEMJASEs och BILLYs konversation återges
ordagrant i skrifter som BILLY ger ut. Dessa har översatts från tyska
och återges i dessa häften. Ni kan träffa BILLY, ringa honom eller
skriva. Adress finns i detta häfte. Men ämnar Ni besöka honom MÅSTE Ni
komma överens med honom om en tid långt i förväg. Han är strängt
upptagen med sin mission, och måste planera sin långa arbetsdag. Ha en
intressant och roande läsning.
MIN FØRSTA UFO-OBSERVATION OCH DE FØRSTA KONTAKTERNA
Fem år gammal hade jag min första UFO-upplevelse, som jag
vet om. Det gällde en observation av ett stort, skivformat föremål. Det
var den 2:e juli 1942, noga bestämt kl. nio på morgonen i Bijlach, Schweiz.
Jag stod tillsammans med min far vid ett stort valnötaträd och spanade österut
mot himmelen, som fastnaglad, men ändå utan att veta varför. Det var som
om ett hittills okänt tvång inom mig ville befalla mig att hålla utkik
efter någonting, beläget högt över östra horisonten. Vad det kunde
vara, var mig mycket gåtfullt.Alltså gav jag helt enkelt efter før det främmande
tvånget, och ansträngde mig för att verkligen kunna se något mot himlens
azurblåa, denna vackra och varma sommarmorgon. Tio eller femton minuter kan
det ha förflutit, innan min blick fångades upp av något verkligen
egendomligt. Ur den ljusa och klara himmelen störtade sig med rasande
hastighet en “silverblixt” ner, susade fram som en gigantisk
metallpil øver Eschenmoser-berget mot den 75 meter höga reformerta kyrkan.
Alldeles framför det stora tornet vek silverblixten ut åt höger, sköt förbi
det direkt mot vårt hus, och steg sedan igen ofantligt snabbt. Under en bråkdels
sekund blev den förbirusande blixten gigantiskt stor och rund – till en jättelik,
flat metall-kiva. Som en oerhört stor diskus med en diameter någon-stans
mellan 250 och 300 meter, jagade skivan iväg över oss på endast 200
meters höjd – fullständigt ljudlöst och spöklikt.Lika blixtsnabbt som den dök upp bara en bråkdels sekund
tidigare i öster var den åter försvunnen i väster, över Höragen-skogen.
Helt oförstående stirrade jag åt väster länge efter det att föremålet
hade försvunnit. Samtidigt lade jag märke till, att min far hade blivit
mycket rådvill. Medan han stirrade västerut skakade han samtidigt på
huvudet. Men detta till trots frågade jag honom om skivan som rusat så
enormt snabb förbi, både hur, varifrån och varför. Han betraktade mig
eftertänksamt, och gav mig det enda svar som var logiskt tänkbart för
honom: “Det var väl Hitlers nyaste hemliga vapen”Min fars svar tyckte jag redan då – med bara fem år
på nacken – var ganska otillfredsställande och alltför fantastiskt. Dels
överflögs vår by ständigt av tunga, omoderna amerikanska bombplan, och
dels förekom det ofta, att tyska Stuckas och andra jaktplan passerade över
den närbelägna gränsen. Dessa var enligt min bedömning lika primitiva i
alla stycken, som “amibombarna”, som ofta sköts eller jagades ner
direkt över vår by av det schweiziska luftvärnet. Allt detta rimmade dåligt
med den förklaring, som min far hade avgivit. Han var en enkel man, som höll
sig kvar vid “det gamla “, och som därför inte kunde utveckla några
avancerade tankar om teknisk utveckling.Men mitt intresse var stort, och det hade utlösta av det
våldsamma krigshetsandet runt om i världen, vilket jag kunde följa i
radion. Men också av de utdragna amerikanska bombangreppen, och det ständiga
dånet från tungt pansar- och artillerivapen, som kunde höras ända fram
till vår by miltals ifrån, dag som natt. Det var helt enkelt inte alls
uppenbart för mig, att allt primitivt och mordiskt under detta andra världskrig
kunde ha det minsta samband med den skiva som vi just sett, och som i högsta
grad verkade att höra hemma i framtiden. Två i många avseenden olika världar
hade här mött varandra. Det var jag redan där under valnötsträdet
mycket väl medveten om, efter att ha funderat och överlagt med mig själv.
Det måste helt enkelt finnas en annan förklaring än den, som min far hade
givit mig.
Inte bara mina funderingar ledde mig till denna slutsats,
utan också det att skivan plötsligt föreföll mig att vara rent av vänskaplig,
och jag kunde inte frigöra mig från den tanken, att jag redan tidigare måste
ha sett samma, eller liknande skivor på annat håll, och under ytterst goda
och fridsamma omständigheter. Mina tankar och aningar drev mig till att börja
observera himmelen, såväl i dagsljus som under nattetid. Därvid kunde jag
allt oftare se ” farande stjärnor “, både större och mindre.
Satelliter fanns det inga på den tiden, och bombare och jaktplan kände jag
redan väl igen, därigenom att de ständigt dök upp. Dessa ytterst
primitiva jordiska flygmaskiner kunde inte heller flyga upp till sådana
enorma höjder, som de ” farande – och ofta blinkande – stjärnorna
“. De for dessutom mycket ofta i ytterst abrupta zig-zag-banor, vilket
inget vanligt flygplan kunde klara av.Så som jag såg de “farande” stjärnorna på
den tiden, så kan man fortfarande se dom – om nätterna vid stjärnklart väder
på stor höjd, mellan 20 och 40 kilometer. För att man skall vara säker på,
att satelliter ändå inte av misstag tas för UFO är det bäst att spana
mellan kl. 22.oo och 02.oo, eftersom solljuset då är avskärmat och inte
kan lysa upp satelliter som drar förbi. Eftersom UFO-na genomför sina
kontrollflygningar vid denna tid och på stor höjd, är de mestadels inte
större än stjärnor för ögat.Även om mina första UFO-observationer bara gjordes
nattetid, då jag såg dom som ” farande stjärnor “, så inträdde
snart en andring i och med att jag en vacker, varm sensommardags eftermiddag
till min glädje såg ett kulformat föremål högt uppe mot den blåa
himmelen. Det drog sig långsamt närmare och sjönk djupare, varefter jag
kunde se bättre att det verkligen hade klotform. Plötsligt försvann det
spårlöst och ljudlöst av obegriplig anledning. Under den följande tiden
blev dagsobservationer av denna form allt vanligare, och en dag kände jag
åter något egendomligt främmande inom mig. Jag liksom förnam en röst
inom mitt huvud, samtidigt som gåtfulla bilder avtecknade sig.Denna inre röst och bilderna manade mig mycket intensivt
och enträget att försöka att formulera ett svar och att även
vidarebefordra detta. Det var nu sent på hösten 1942, bara några månader
innan jag skulle fylla sex år. Dessa för mig fullständigt främmande företeelser
– de inre rösterna och bilderna – oroade mig. Eftersom jag ännu inte hade
erfarenhet av sådana fenomen låg nämligen den tanken nära till hands,
att jag långsamt höll på att förlora förståndet. Detta var en av
anledningarna till, att jag vände mig till en av våra protestantiska präster
i den förhoppningen, att han skulle kunna hjälpa mig. Det gjorde han också
mycket tjänstvilligt. Uppenbarligen kände han till hur det förhöll sig,
trots att jag inte hade talat med honom tidigare. Som det tycktes mig var
han välinformerad i UFO-frågan. Han hade sålunda mycket stora kunskaper i
hithörande ämnen. Därför kunde han berätta för mig om UFO-företeelser,
och om min “inre röst” och de “inre bilderna”.Han förklarade för mig, att jag så snart som möjligt
borde bemöda mig om att försöka besvara den ropande rösten, som jag ständigt
hörde inom mig. Jag kan fortfarande lätt erinra mig, hur han vänligt
leende skingrade min rädsla med orden: “Du behöver inte vara rädd, för,
ser du, det som du hör och ser inom dig, det är bara telepati!”På grund av mitt förvånade och oförstående
ansiktauttryck förklarade han sedan mycket noga, vad man menar med
begreppet telepati. Men dessutom berättade han för mig om många andra
ting, som jag då – som femårig pojke – ännu inte helt kunde begripa, men
som jag under senare år lärt mig förstå till fullo, särskilt när jag
blev medveten om, att denne gamle, älskvärde prast var “en invigd”.
Jag gjorde som prästen hade rått mig. Från och med nu ansträngde jag mig
för att koncentrera mina tankar på den ofta ropande rösten, och försöka
att svara. Och faktiskt en dag – det hade bara gått en kort tid – så förnam
jag plötsligt att mina tankar hade fått kontakt, någonstans och på något
sätt.Den första reaktionen från den andra sidan var liksom
ett stilla och fint skratt, som jag helt enkelt hörde och uppfattade djupt
inom mig – välgörande, lockande, lugnande, och det gjorde mig glad. Därefter
upphörde kontakten åter, och jag hörde i fortsättningen varken någon röst,
eller såg några bilder inom mig. Allt var helt enkelt plötsligt åter
alldeles lugnt. Jag fortsatte med mina enkla spaningar ett par år, men
upplevde i november 1942 något, som då tycktes mig mycket märkvärdigt:
Det var i “Langenzinggen”, en långt bakom “Höragen-skogen”
belägen stor ängsplatå, som ofta utnyttjades för segel-flygning. Ner ur
den molnöverdragna himmelen sänkte sig ett päronformat, metallglänsande
föremål, som landade på marken. Ur den egenartade farkosten steg en
mycket gammal man ut, och han bjöd mig att komma till sig. Utan ett ord följde
jag efter honom och lät mig föras in i hans flygfarkost.Snart kunde jag på bildskärmar se, att vi lyftes högt
upp över markytan. Sedan sjönk snart det päronformade föremålet åter,
och landade omärkligt. Den gamle mannen lät mig stiga ur, vilket jag
gjorde som en sömngångare. Knappt var jag ute, förrän föremålet lyfte
sig och med stor hastighet av-lägsnade sig lodrätt upp mot himmelen, medan
jag häpet stirrade efter det. Djupt försjunken i tankar begav jag mig hemåt.
Jag funderade på, om jag skulle berätta för någon om
denna upplevelse eller inte. Jag beslöt mig slutligen för att tiga och
inte ens nämna något för prästen. Sålunda fick jag leva med min
hemlighet, och jag blev därför alltmer sluten. Efter mina enkla
iakttagelser under ett par års tid, följde nu ytterligare en intensiv
upplevelse, som skrämde mig mycket. Trots prästens utläggningar hade jag
ingen aning om, att det fanns olika slag av telepati. Därför blev jag återigen
mycket förskräckt på min födelsedag den 3.2.1944, när jag plötsligt
alldeles tydligt i mitt inre hörde en mjuk stämma, som uppmanade mig att i
fortsättningen studera flitigt, och samla på kunskaper, som skulle överbringas
mig på detta sätt.Nu trodde jag, att jag hade blivit sinnessjuk, och
jag blev mycket rädd. Mina föräldrar vågade jag inte anförtro mig åt,
för de hade ändå inte kunnat förstå mig, det visste jag. Denna inre stämma
– som jag denna gång hörde helt klart och tydligt inom mig – kunde jag å
andra sidan inte sätta tro till, eftersom jag ansåg att den var vansinnets
röst, trots att den hela tiden försökte att lugna ner mig. I min ängslan
anförtrodde jag mig åter för prästen. Han lysnade mycket uppmärksamt
och tålmodigt medan jag berättade on allt, ända in i minsta detalj. Då
log den vise mannen mjukt och avslöjade, att jag skulle verkligen inte behöva
oroa mig – han visste, han var välinformerad om allt detta.Men tyvärr skulle han endast kunna undervisa mig inom
vissa områden, och därvid fick jag lova att hålla tyst, för allt detta
var oförenligt med hans yrke. Men själv hade han – av vissa orsaker – fått
den uppgiften att verka på denna ort som präst, men på ett sådant sätt,
att han långsamt skulle förklara religionens sanningar för människorna.
Det var dock en mycket svår uppgift, eftersom folket i min hemort hade en
speciell gudstro förenad med vidskeplighet.Samtalen av detta slag förstod jag inte mycket av på den
tiden, och den djupare meningen gick jag därför miste om. Den fattade jag
inte förrän många år senare, när jag nästan hade glömt prästen i fråga.
Men det kunde han göra helt klart för mig, att rösten i mitt inre inte
hade något med förvirring och vansinne att göra, utan här förelåg en
annan form av telepati. Stämman var bara en “tankeröst” från en
annan människa, som levde långt ut i universum, i en annan värld. Prästen
sade, att när denna stämma hördes i mitt inre medvetande, så var det fråga
om telepati – liksom för två år sedan – men nu som ett
kommunikationsmedel, som kunde nå över obegränsade distanser, och som
inte kände av några andra hinder än vad som en andlig
mottagningsblockering kan utgöra.För första gången hörde jag nu, att uttrycket telepati
också kan betyda ett kommunikationsmedel som kan brukas människor emellan,
vid normalt medvetande. När har två år tidigare talade om telepati, berörde
han bara andlig telepati, alltså inte den enkla, primära tankeöverföringen
genom det materiella medvetandets spärr. Dessutom förklarade han för mig
vid detta andra samtal, att jag endast skulle vara mottaglig för ytterst
“höga” svängningar, varför väsen av lägre höjd – t.ex.
jorde-människor – inte skulle kunna tränga in i mig. Det skulle endast
mycket högt utvecklade livsformer kunna, emedan jag hade trätt in i detta
liv för att fullgöra vissa upp-gifter, och därför måste jag vara immun
mot intriger och inflytande från låga och underutvecklade intelligenser
och väsen.
Prästens förklaringar tycktes mig mycket tillfredsställande,
även om han gav mig en chock när han påstod, att mitt liv skulle bli
ovanligt hårt – fullt av försakelser och nöd – vilket också hittills har
besannats. Men det var också hans förklaringar, som kom mig att kunna övervinna
min obefogade ångest, och att försöka vidga den från början ensidiga
telepatiska kontakten. Jag ställde nu frågor, och fick också svar. Därmed
visste jag att prästen hade sagt mig hela sanningen. Genom dessa
telepatikontakter med en mänsklig livsform, som kallade sig för “SFATH”,
blev jag invigd i oerhörda företeelser, som föreföll mig gigantiska, för
att inte säga helt vansinniga.En följd av detta blev, att allt vad jag nu satte igång
med utestängde mig ytterligare från omvärlden. Intrigerna blev värre,
men jag lät dem passera motståndslöst nu, liksom tidigare. Till slut blev
jag till en syndabock för praktiskt taget allt ont, som hände i byn. Men
detta bekymrade mig inte, utan jag log stilla inom mig. Så även, när jag
utsattes för lögnaktiga beskyllningar, som jag fick bestraffning för.
Ofta trakterades jag av den anledningen av så mycket prygel, att jag sedan
varken kunde springa eller stå eller sitta. Efterhand blev min situation
allt svårare – även i skolan – som jag började skolka ifrån. Men detta
störde mig inte mycket, för dels lärde jag mig trots allt mycket i skolan,
och dels blev jag sedan under fritiden än mer ingående och grundligt
undervisad genom den telepatiska kontakten med SFATH. Trots min höga frånvaro
från skolan utan giltigt för-fall – rekordet det sämsta året var 173 gånger
– sa företogs konstigt nog ingenting från skolledningens sida. Tvärtom –
man lät lugnt allt ha sin gång tills jag hade passerat alla klasser i
skolan, så när som på en rest av bara 6 månader. Då först slog
skolledningen till. Men den händelsen, som spelat en obetydlig roll i mitt
liv, får avsluta denna del av berättelsen, för att inte gå händelserna
för långt och detaljerat i förväg.
Det var alltså år 1944 som SFATH tog kontakt på
telepatisk väg med mig, och då jag också ställde mig positiv till detta
– tack vare prästens förklaringar. Men då visste jag ännu inte, att den
första telepatiska kontakten två år tidigare också härstammade från
samma källa, och att den gamle mannen, som hade tagit mig med i sin päronformade
flyganordning, var SFATH själv. Han informerade mig nu emellertid om, att
jag skulle bli förberedd på, att få en ytterst viktig och mycket stor
uppgift, och jag skulle nu själv få avgöra, om jag ville ta på mig denna
tunga mission eller inte. Enligt hans ord hade jag redan före min födelse
utsetts för denna uppgift, och därmed också stått under ständig
bevakning av hans person.Att det verkligen förhölle sig så, skulle jag
kunna kontrollera med hjälp av följande fakta, som han meddelade mig: Vid
sex månaders ålder skulle jag ha inajuknat i en mycket svår
lunginflammation, och allt hopp var ute. Sent på natten hade husläkaren,
Dr. Strebel anlänt, och han förberedde mina föräldrar på, att jag
skulle upphöra att leva redan samma natt. Jag låg redan i koma, och skulle
just lämna det jordiska livet, när SFATH ingrep och gav mig livet tillbaka.Naturligtvis ville jag gå till grunden när det gällde att kontrollera
detta SFATHs påstående. Jag frågade därför min mor om, vad som hade hänt
under min spädbamstid. Till min förvåning bekräftade hon SFATHs
uppgifter, och hon ansåg, att vid det tillfället ifråga måste ett under
ha skett, för det hade verkligen inte funnits något hopp för mitt unga
liv. Till och med husläkaren, Dr. Strebel, hade sagt, att ett under hade
skett, för enligt hans undersökning skulle jag redan morgonen efter vara död.
SFATH berättade för mig om otaliga andra ting, undervisade mig och delgav
mig fakta, som jag måste tiga med under hela min livstid. Tiden gick fram
till högsommaren 1944, när jag åter en dag strövade ensam och allena
genom Langenzinggen i Höragenskogen vid Bulach. Där jag så gick, hörde
plötsligt SFATH av sig på telepatisk väg – vilket jag nu blivit väl förtrogen
med – och han uppmanade mig att vänta några minuter, och att inte bli rädd.
Så jag väntade alltså, och avvaktade vad som skulle ske.Det dröjde
heller inte länge, förrän ett silverglänsande föremål sköt ner från
himmelen. Det utgjordes av en enligt mina begrepp fortfarande komisk
skapelse av metall; den var inte större än fem eller sex meter i diameter,
och den ingav mig redan förtroende. Den päronformade flygande anordningen
placerade sig på marken, inte långt ifrån mig, medan jag stirrade
fascinerat på den. Jag kunde nu se, hur någonting rörde sig på sidan av
föremålet. Där bildades en öppning, och ut i det fria trädde en
gestalt. Det var tydligen en mycket gammal man, som var iförd en lustig dräkt.
Han kom nu långsamt emot mig, på samma sätt, som när jag såg honom första
gången, ett par år tidigare. Också denna gång hade han på sig en slags
“djuphavsdykaredräkt”, fastän helt silverglänsande, och hjälmen
hade han tagit av sig. Trots denna kostymering tyckte jag, att hans utseende
var klokt och mycket ärevördigt, och jag kan fortfarande minnas att han
precis liknade en gammal högvördig patriark.
Något tungt och ovigt kom
mannen fram till mig och tilltalade mig på mitt eget modersmål, på byns
speciella plattdialekt. Men uppenbarligen något ovan, för flera stavelser
uttalade han felaktigt, det märkte jag genast. Han talade om för mig att
han var SFATH, och att jag nu skulle följa med honom. Liksom tvingad följde
jag med honom fram till den päronformade tingesten, och där blev jag på något
sätt inlyft, utan att jag kunde förstå hur det gick till. Av sig själv
stängde sig sedan öppningen bakom oss, medan SFATH förde mig igenom en
annan öppning i föremålets inre. Den ledde in till ett litet rum, där
det fanns tre egenartade fåtöljer. Väggarna och en slags pulpeter var
fullproppade med apparater och anordningar. Jag såg också åtskilliga små
fönster, där underliga figurer rörde sig. I andra såg jag till och med
hela landskapet utanför denna flygapparat. Sedan uppmanade mig SFATH att ta
plats, och han började sysselsätta sig med några anordningar. Vad han
sysslade med förstod jag inte.Men i de många små fönstren såg jag att
figurer och landskapsbilder plötsligt förändrade sig. Jag riktade därför
en frågande blick mot SFATH, som nu kom och satte sig hos mig. Han vände
sig mot mig, och berättade att dessa “små fönster” inte var några
fönster, utan bildskärmar, sådana som redan nu finns, och i framtiden
kommer att utvecklas ytterligare även på jorden. Det rörde sig därvid om
bildöverföring genom vissa energier. Så talade han om för mig, att vi nu
befann oss mycket högt över jordytan; på c:a 70 kilometers höjd. Här
skulle vi bli kvar under några timmar, för han skulle överlämna
betydelsefulla data, och ge mig mycket viktiga upplysningar. Jag fick reda på,
att tack vare hans ansträngningar skulle jag redan förståndsmässigt ha
utvecklats mycket högre än en jordeménniska i 35-årsåldern. Även min
andliga utveckling hade framskridit långt förbi de vanliga, jordiska
normerna, och ingen skulle därför längre kunna besvara mina andligt
inriktade frågor. – Så var det faktiskt också, för jag ställde nu frågor,
som varken prästen eller min lärare Karl Graf kunde svara på. Särskilt läraren
lät ofta frågorna gå vidare till specialister, som inte heller kunde
besvara dem.
– För mig är det intressant att i dag kunna konstatera, att
jag den gången inte alls kände mig rädd, när SFATH talade om, att vi höll
oss svävande på ungefär 70000 meters höjd över markytan. Jag var inte
ens förvånad – tvärtom – allt tycktes mig sällsamt pålitligt och självklart.
SFATHs förklaringar förundrade mig överhuvud taget inte längre.Med
stoiskt lugn fann jag mig alltså i, att han bara fram till femtiotalets början
skulle ha hand om mig, för att sedan överlämna denna sin uppgift till en
långt högre utvecklad livaform. Hans tid skulle nämligen snart lida mot
sitt slut, och dessutom skulle hans vetande inte längre räcka till. Jag
skulle nämligen då andligen vara så långt utvecklad, att jag nått upp
till hans vetande. Och som jag skulle vara den utvalde för en alldeles bestämd
mission, måste jag utvecklas ännu mycket högre, och därför stå under
beskydd av en högre intelligens än han själv.Andra utsagor av SFATH
beskrev hur jordens mänsklighet skulle gå en mycket farlig tid till mötes.
Det ännu rådande andra världskriget skulle vara avslutat år 1945. Den 6
aug. 1945 skulle tiden vara inne för ett upprepande av Sodom och Gomorra-händelserna
i allt sitt elände. Den yttersta konsekvensen därav skulle bli det andra världskrigets
slut. – I dag står det klart för alla, att profetiorna hänsyftade på
Hiroshima och Nagasaki, eftersom den första atombomben fälldes den 6:e
augusti 1945 och den andra strax efter.-Men förutom dessa dystra profetior
gav mig SFATH mycken information, som jag dock fick lova att tiga med livet
ut. SFATH nämnde aldrig sin ålder, men jag uppskattade den till åtminstone
mellan 90 och 95 år. Han avslöjade heller aldrig sin härstamning, och
inte heller vad min egentliga uppgift skulle gå ut på. Det fick jag reda på
först årtionden senare, och från annat håll. Men tills dess skulle ännu
mycket inträffa. Jag skulle uppleva händelser som drev mig till vansinnets
gräns och dödens rand. Dock kunde jag alltid själv klara av de farliga
situationerna – om än vid några tillfällen tack vare hjälp utifrån. I
dag vet jag bestämt, att den hjälpen var av utomjordiskt ursprung.Men i
det stora hela var jag ställd fullständigt ensam, och i allt görande och
låtande måste jag alltså klara av allting själv. Därav lärde jag dock
mycket, och jag kunde slutligen anpassa mig efter varje situation. Uppehållet
hos SFATH varade denna gång något mer än fyra timmar. Under denna tid gav
han mig kunskaper av oerhörd natur. Mot slutet av samvaron uppmanade han
mig att luta mig bakåt i min fåtölj. Sedan placerade han på mitt huvud
en lustig anordning, som bestod av otaliga trådar och små apparatdetaljer.
Medan jag undrade över vad som nu komma skulle, såg jag lugnt på, när
han mixtrade med rattar och strömbrytare. Plötsligt hörde och såg jag märkliga
ting inom mig. Allt blev plötsligt självklart för mig: ett oerhört förstånd,
kunskaper och mycket annat. Jag kände hur en egendomlig kraft ansatte mig,
hur jag plötsligt kunde urskilja framtidens händelser, bota människors
sjukdomar genom någon slags energi, och mycket annat.Sedan upphörde lika
plötsligt denna påverkan, och SFATH tog bort apparaten från huvudet. Han
yttrade, att nu skulle jag hädanefter ha kvar alla de färdigheter, som
hade ingivits mig av apparaten, men dessa förmågor hade jag redan i forna
tider utvecklat. Jag skulle nu alltså aldrig mer förlora dessa färdigheter,
förutsatt att jag aldrig använder dem på ett egoistiskt sätt, såsom
enbart av profitintresse, eller för demonstrationer. Det återuppväckta
vetandet och kunnandet inom mig finge bara tjäna för min egen utveckling,
och användas för missionsuppfyllande ändamål. Men om jag ändå någon gång
skulle handla i strid mot dessa instruktioner, skulle automatiskt en “medinplanterad
säkring” stoppa allt, varvid blockeringen skulle upprätthållas så länge
som fara förelåge. Detsamma skulle också gälla för vetenskapliga
tester, och för några slag av yttre våld, t.ex. om något försök skulle
göras att tränga in i mitt vetande och att använda mina förmågor genom
hypnos.Då skulle alltså blockaden träda i funktion, och alla försök i
den vägen vore dömda att misslyckas. Dessutom skulle blockaden vara så
“stark”, att den under vissa omständigheter t.o.m. kunde vara
livsfarlig för den person, som gör ett sådant “inträngningsförsök”.
Att detta verkligen är riktigt, har jag redan flera gånger under min
levnads lopp kunnat fastställa -.Med dessa sista förklaringar tog mig
SFATH tillbaka till jordens yta, precis till den plats, varifrån vi några
timmar tidigare hade startat. Så försvann han i sitt päronformade skepp,
och jag återsåg honom aldrig mer. Endast hans röst förnam jag under
flera år framåt, i samband med att han översände till mig mycket
information, som ökade mitt vetande enormt.Den 3.2.1953 tog hans röst
avsked inom mig. På något sätt lät den mycket gammal och trött. Därmed
tystnade den för alltid. Men bara några timmar efter det att SFATHs stämma
hade tystnat – den hade under tiden den varat blivit som en del av mig själv
– trängde en ny stämma in i mig. Precis som när det gällde SFATH var den
plötsligt bara där, och talade till mig. På något sätt tyckte jag att
denna stämma lät ung och frisk, full av kraft och olik SFATHs, nämligen
mycket mild och harmonisk. Denna nya röst tyckte jag redan efter ett par
minuter var mig förtrolig. Den sade, att den var en HON, som kallades
ASKET, och att det nu var hon, som var min nya ledare.Hon blev alltså min
andra kontakt, och genom henne lärde jag mig under de följande åren
mycket nytt, och nådde sålunda fram till vetande och färdigheter, som
verkade fenomenala. Tack vare henne och hennes möjligheter kunde jag nu
också för första gången komma ut i den vida världen. Där skulle jag
sedan resa omkring under många långa, men ändå så korta år, för att
utforska, utröna, men framför allt för att lära.Ni kan skriva korta
brev till Eduard Meier på tyska, engelska eller svenska. Svaren kan dröja
länge, särskilt svar på svenska.skriver du på “skandinavisk” kan du sende den via en svensk
medarbeider på Meiers senter i sveits på adr karin.wallen@figu.orgAdressen är som synes ved post:
Herrn EDUARD MEIER
Semjase-Silver-Star Center
8499 Hinterschmidrüti / ZH Schweiz
mer om meier på linken her
