Tionde kontakten Onsdag, 26.3.75 Kl 15.20
- 1 Semjase: Det är nu dags att tala om ting som är
mycket viktiga för jordemänniskans andliga utveckling.- 2. I samband med detta ønskar jag inte gå in på några andra
frågor än de, som har direkt anknytning till denna min
redogörelse. Det ber jag dig ha förståelse för.- 3. Människan är bärare av sin ande som inte dör, och som
aldrig sover, inte ens under det djupaste sömntillstånd.
Den upptecknar alla tankar och känslor, och säger sin bärare
om hennes tankar är rätta eller felaktiga – om hon bara har
lärt sig att ge akt på detta.- 4. Denna ande i människan är bärare av skapandets värld,
och är för varje människa egen.- 5. Det är obegripligt att människan talar om en himmel och
om ett himmelrike däri, och inte helt enkelt nöjer sin med
att endast säga: Skapelse, Sanning, Vetande, Vishet, Ande
och Existens.- 6. Den mänskliga längtan ligger i den beständiga glädjen;
efter det oförgängliga livet, den bestående friden, den
andliga rikedomen som aldrig förgår och som varar i evighet.- 7. Himmel och Jord kommer att förgå, men sanning, kunskap, vishet och ande kommer aldrig att vara
föränderliga eller att förstöras.- 8. Anden håller ständig uppsikt efter det fullkomrade,
efter harmoni, efter frid, insikt och identifiering, efter
kunskap, vishet, sanning och skönhet, efter kärlek och efter
den sanna existensen, som är av absolut bestånd.- 9. Allt detta sammantaget leder fram till vad som bildar
det Andliga Kungadömet. Allt hör hemma inom det som skapar.- 10. Allt finns där som genialitetens Geni, som alla
melodiers Melodi, som allt kunnandes Kunnande, som den
Högste av alla skapandets principer, som Undret över alla
under.- 11. I drömmen förmår människan att skalla sällsamma
världar, så som också Skapelsen medvetet skapar världar.- 12. Hos människan uppstår denna färdighet ur den
medvetenhet, som finns i henne, liksom allt mirakulöst som
är i henne.- 13. Hon är själv himmelriket, skapandets värld.
- 14. Om detta talade de gamla jordefilosoferna: om människan
såsom mikrokosmos i makrokosmos, enär allt som innehålles i
Universum också finns i människan.- 15. Dimensionerna i människans inre är gränslösa.
- 16. Skapelsens avbild, anden i henne, existensen som är
dimensionslös omfattar i sig alla dimensioner, men höjer sig
samtidigt øver och förbi alla dimensioner.- 17. Anden är alla unders Under, och från vilken all kraft
utgår.- 18. Men ett under innebär utnyttjandet av andekraft till
fulländning.- 19. Men människan kallar det för ett under, som hon saknar
varje logisk förklaring till.- 20. Är en människa lycklig, så kommer hennes lycka inifrån,
ty lycka är ett självskapat tillstånd och icke noget som
kommer utifrån.- 21. Glädje springer fram ur människans inre, skapad av
andlig harmoni.- 22. Allt kommer alltså inifrån.
- 23. De ting och människor som skenbart utgör orsaken till
lycka är bara den yttre anledningen därtill för den
människa, som redan andligen har gjort allt för att skapa
sin lycka.- 24. Ty lycka är något som hör ihop med det innersta
väsendet, och det är ett oavskiljbart kännetecken på andens
existens.- 25. Oändlig lycka och oändlig kraft ryms inom dess
existens.- 26. Människan kan vara ytterligt gammal, men det är bara en
tillfällig angelägenhet.- 27. För femtio år sedan var hon det ännu ej, och hon kommer
heller inte att vara det om femtio år när hennes kropp är
död, ty det är bara den som kan bli gammal och skröplig.- 28. Anden däremot förblir evigt ung, och den undergår inga
förändringar med åldern.- 29. Åldern är – liksom ungdomstiden, barndomen eller
sorger, bekymmer och problem – något som går över, på samma
sätt som alla världens yttre betingelser och prövningar är
övergående.- 30. Vad som förblir – det är andens existens, sanningen,
kunskapen, visheten, verkligheten.- 31. Dessa gäller det att urskilja och bygga upp, ty endast
så blir människan fri.- 32. Om människan blir varse sin andes verklighet kan åldern
ej längre inverka på henne.- 33. Inga sorger, inga bekymmer, inga problem, inga livets
växlingar eller förändringar i omgivning, omvärld eller
världen i sin helhet kan då längre göra henne nedslagen.- 34. Vishet är en väldig och ursprunglig makt.
- 35. Vishet är ljus.
- 36. Och varhelst ljus lyser upp försvinner mörker och
okunskap.- 37. Men okunskap utgör det egentliga mörkret, och det skall
övervinnas av vishetens ljus.- 38. Vishet är ett kännetecken på närvaro av ande, och den
hyser inom sig sådana kvaliteter som lycka, sanning,
kunskap, balans, skönhet, harmoni och frid.- 39. Vishet är ljus.
- 40. Men vishet är också kännetecknande för en människa, som
har insett sin endes befintlighet och som samarbetar med
denne i enlighet med skapandets lagar.- 41. Vishet är användande av andekraft.
- 42. Vishet och ande är två ting som ger ett som resultat,
liksom solljus och sol är två ting.- 43. Solskenet är en följd av solens värme, som dock först
måste genomgå en omvandlingsprocess.- 44. Så är det också med en allt skapande Existens i
Universum, som med sin förmåga skapar krafter, som följer de
bestämda skapandets lagar, som i form av sanning, vetande
och vishet följs efter en given riklinje genom ändlösa
tidsåldrar.- 45. Men denna kraftfulla Existens är Skapelsen.
- 46. Och därför finns blott en Existens, som härskar øverallt i Universum, bara en Skapelse, bara en Sanning, ett
Vetande, en Vishet, vilka för eviga tider är lika inrättade
och oföränderliga.- 47. Den eviga Sanningen är inte underkastad några svaghets
tillstånd eller några förändringar, och dess lagar behöver
aldrig förnyas eller anpassas efter någon ny tid.- 48. Andekraften är vital och dynamisk, och det utmärker den
att den gestaltar visheten.- 49. Det är ett utslag av mänsklig svaghet när religionen
och dess irrläror sägs vara Skapelsens instrument, och
klokheten därmed bedrages.- 50. Sedan söker människan efter kraft, frihet, glädje och
ljus på annat håll, bara inte där det verkligen finns.- 51. Vishet kännetecknar Skapelsen som till en del bor i
människan.- 52. Därför må människan stärka vetande och vishet, och hon
kommer att urskilja Skapelsen.- 53. Hon må ivrigare söka efter sanning, och hon förstår
vishetens kraft.- 54. Insikt om sanningen ger befrielse från alla
begränsningar- 55. Den ger gränslöst kunnande och obegränsad vishet.
- 56. Visheten är ett mäktigt medel för insyn i Skapelsens
lagar.- 57. En människa som är uppfylld av kärlek är också rik på
vishet, och den som äger mycken vishet är också full av
kärlek.- 58. Men jordemänniskan bedrar sig själv, ty hon känner inte
kärlekens väsen.- 59. Ägandebegärets känslor och stämningar tolkar hon som
kärlek, medan hon står främmande och oförstående inför sann
kärlek.- 60. Människan är först en människa när hon har kommit
underfund med sanningen, fått kunskap och vishet – även om
hon inte nyttjar ordet Skapelsen – ty vishet är också kärlek
av renaste form.- 61. Därför finner människan alltid att ingivelser och
insikter leder till kunskap, vishet och kärlek, och där
kärlek finns, råder också vishet.- 62. Kärlek och vishet hör samman, ty Skapelsen och dess
lagar är kärlek och vishet i förening.- 63. Där vishet och vetande är, där är också kärlek och
insikt om sanningen, och där insikter och kärlek är, där är
Skapelsen.- 64. Genom tillväxt i kärlek och vishet blir människan
medveten om Skapelsen.- 65. Men först lär människan sanningen och verkligheten, och
når sedan fram till frihet och frid – en frid, som
oförgängligt är en kraft utan upphörande.- 66. Vishet och kärlek är de båda livgivande vibrationer,
som utgör skapandets väsen och karaktär.- 67. Med kärlek och vishet är människan herre øver all
skapelse.- 68. Vishet och kärlek strävar hängivet efter att följa de
givna skapelse-naturliga lagarna, ty Ande och skapelse är
ett.- 69. Jordemänniskan talar om kärlek, som hon inte känner.
- 70. Hon tror sig veta, att hennes känslor skulle vara
kärlek, och bedrar därmed sig själv.- 71. Kärlek kan man inte kläda i ord, ty den är precis som
lyckan ett tillstånd.- 72. Kärleken förgås aldrig, och ingenting kan någonsin
förvandla den till någonting annat.- 73. Vägen till andlig kraft går via insikten om sanningen
och via vetandet, visheten och kärleken.- 74. Den andliga lagarnas mening och uppgift ligger i att
sprida och utveckla sanning, vetande, vishet och kärlek.- 75. Misslyckas den med det, då är den inte längre till
någon hjälp, utan blir till en ond kult, som förkväver Anden
och skapar ovetande, så som, är fallet beträffande irrIäror
av religiös art.- 76. Men utövar andeläran sin rätta funktion, då är den ett
maktfullt instrument för Skapelsens Ordning.- 77. Inom andeläran rör det sig om att sprida insikter,
sanningen, utveckla medvetenheten, visheten och kärleken;
det eviga, det oförgängliga, det odödliga, det som
övervinner döden och sprider ljuset, det som i sig
förkroppsligar vishetens och kärlekens harmoni, friden över
allt förstånd.- 78. Varje människa tror sig veta vad som menas med Frid,
efter vad hon mänskligt har erfarit.- 79. Men att förstå
den Frid som kommer av oändlig Existens, Ande och odödlig
Skapelse, det ligger helt enkelt långt bortom hennes
förmåga.- 80. Detta därför att hon är fången i irrläror av religiöst
slag, och fast i mänskligt – materiella ting, vilket allt
hindrar henne att förstå genom egna, inre erfarenheter.- 81. Sådana erfarenheter, som utgör den verkliga nyckeln
till sann insikt och vishet.- 82. Andens Konungarike innehåller idel (alltid)Under.
- 83. Det synliga Universum, som människan undrar över, är
blott en liten punkt för denna Skapelsens underbara, oändliaga, andliga Intelligens.- 84. Universa, sådana som detta, finns det otaliga
milliarder av inom Skapelsens oändliga, andliga Intelligens.- 85. Vad – som är synligt för det mänskliga ögat betyder
endast ett litet uns i oändligheten.- 86. Det som inte är synligt för hennes öga är omätligt,
ofattbart och otänkbart, förvirrande och obegripligt för
hennes icke andliga intellekt och fattningsförmåga.- 87. Hela det universum som hon ser är bara en enstaka rymd
av många, som måste mätas i myriader, ty det finns universa
inom universa, universa hinsides universa, universa under
och över universa och utanför – allt inom denna urmäktiga,
väldiga och allskapande andliga Intelligens, som Skapelsens
Existens utgör.- 88. Och med denna väldige Ande, med dessa urkrafter från
Skapelsens Existens, med denna andliga Intelligens, med
detta är människan förbunden. Ty ett delstycke av denna
Skapelses Andeintelligens bor i människan och besjälar
henne.- 89. Dess krafter, dess glädje, dess frid, dess frihet, dess
vishet, dess kunskap och dess förmåga – allt detta är
ofattbart för andligt ovetande, för de som tror sig veta
bäst, för dem som är beroende av religioner, för de som
urartat eller i øvrigt har letts vilse.- 90. Och endast den människa, som känner denna sanning och
skaffar sig kunskap, vishet och kärlek därur – är en
välsignad människa.- 91. Hon vet svaren på de yttersta frågorna inom vetenskap
och filosofi, såväl som på vardags människans spörsmål.- 92. Dock – för att kunna bli en sådan välsignad människa
gäller det för henne att söka och att finna den sanna
verkligheten, och att därur hämta vetande, vishet och
kärlek. Ty människan kan endast växa andligen genom sanning
vetande, vishet och kärlek, varigenom hon befriar sig från
mänsklig svaghet.- 93. Människan är först då upplyst och fullständigt befriad
när hon beständigt och allt framgent låter tankarna röra sig
inom den oändliga, skapelse-andliga verkligheten.- 94. Den andliga intelligensen utvecklas genom lagbundna,
andliga principer, och riktas särskilt på Skapelsens Väsen,
Fullkomlighet och Kraft.- 95. Detta i motsats till mänsklig intelligens, eftersom det
mänskliga medvetandet i allmänhet endast befattar sig med
den materiella världens enskildheter.- 96. Men det har till följd att människan i varje avseende
råkar i trångmål och hindras; ja, hon till och med blir
offer för, trycks ner, plågas och torteras av alla möjliga
slag av olyckor, av bräckligheter och av vanmäktigt
beroende.- 97. Därför är en grundlig självanalys en av de viktigaste
metoderna för människan att finna sanningen och vägen till
andlig utveckling.- 98. Därför är det, nödvändigt att människan oavbrutet
kontrolerar sina tankar, och ser efter av vilken art de
verkligen är.- 99. Hon måste vara noga med att hon alltid och slutgiltigt
följer och Leds av skapelsefilosofiska grundsatser och
verkligheten, och att hon respekterar skapelsenaturliga
lagar.- 100. Inom människan bör alltid den medvetna känsla råda,
att hon tillhör Det som Skapar, med sitt egentliga, andliga
väsen.- 101. Det bör stå tankemässigt klart för henne, att hennes
egentliga andliga varande är ett odelbart helt med Det som
Skapar för att hon därmed skall kunna övervinna den
materiella yttre världen i detta sitt medvetande.- 102. Först och främst denna skapelsefilosofiska sanning och
inställning bör alltid styra det mänskliga tänkandet,
känslorna och handlandet.- 103. Ty endast den som är ett med Anden kan i längden
skönja och uträtta det goda, ty hon har Skapelsens
möjligheter inom sig.- 104. Ingenting i hela det oändliga Universum kan längre
beröra och förslava henne.- 105. Till detta skapelsefilosofiska medvetande kommer
ytterligare det praktiska, det dynamiska, det skapande, det
hemlighetsfulla varseblivandet av alla tings innersta
verklighet.- 106. Människan må därför vara praktisk filosof och
mystiker, och må varsebliva verkligheten bakom de olika
föränderliga och förgänliga formerna.- 107. Ty vad är en människa?
- 108. Hon är endast en gestalt och ett namn
- 109. Tar men bort namnet och gestalten, vad blir då kvar av
människan ?- 110. Det kvarstår den fundamentala essensen: Existensen,
Anden. Varje människa, som, förbiser detta blir kastad hit
och dit av svagaste vindil oupphörligen och räddningslöst,
ständigt förgäves strävande efter att finna något att hålla
sig fast vid. Denna fasta punkt bjudes henne ej, eftersom
hon ej söker eller finner den fundamentala verkligheten.- 111. Milliarder människor skådar mot stjärnorna högt uppe i
himmelen, dock utan att något följer eller erfares.- 112. Men de stjärnkunniga – i det att de blicka mot
himmelen upptäcker nya världar och skriver böcker därom.- 113. Men vad de ser och förstår, det förmår andra ej att
se och inse – även om de äger, förmåga att blicka högt.- 114. Trots sina seende ögon är de blinda.
- 115. Liknande förhåller det sig med den normala och den
andliga människan. Den människa, som varaktig lever enligt
de andliga skapelselagarna ser och igenkänner runtomkring
sig i varje livsform, i varje ting, i varje tanke och
handling i varje människa, i naturens verksamhet och även
bakom alla upptänkliga skeenden och omständigheter – i allt
finner hon Det Som Skapar.- 116. Den vanliga, oandliga och genom religioner och andra
overkliga läror påverkade människan däremot, kan varken se
eller höra, eller ens fatta ett jota av sann verklighet.- 117. Hennes liv är oändligt, och så mycket mera inpressat
i mänskligt-materiella banor.- 118. Därmed är hon blind, döv och okunnig.
- 119. Den människa, som följer skapelselagarna, blir
till ett välsignat väsen, som ej rädes någonting.- 120. Hennes vilja är oövervinnlig, hennes hängivelse
omätlig och utan ände, hennes visshet och kärlek varar
beständigt och är av fullkomligt slag. Hon vänder sig icke
efter vinden och är icke full av tvivel, så som gäller för
den som är starkt beroende av religion eller på annat sätt
är allmänt vilsekommen. Hennes sinne har likhet med de
vida, oändliga havet, och det låter sig inte oroas.- 121. Hon darrar inte av ångest.
- 122. Därför utvecklar människan sitt andliga sinne, som ej
längre kan nås av någon urartat negativ kraft.- 123. Det sinne, som ej längre lämnar rum för någon urartat
negativ tanke, och som även tränger undan alla urartat
positiva tankar och handlingar.- 124. Endast ett Utjämnat, harmoniskt sinne, som har sina
rötter i Det Som Skapar i skapandets tjänst, i Skapelsens
vishet, i medvetenhet om dess kärlek och glädje som är
verkligare än all materiell begränsning och den mänskliga
omvärlden – är värdefullt och tjänar andlig utveckling.- 125. Människan må alltid vara andligen stor och
konstruktiv.- 126. Anden, Källan till allt som byggts upp av Skapelsen,
är människans själva innersta väsen.- 127. Det yttre, mänskliga väsendet är fullt av
begränsningar, ty det utgör inte henne själv utan blott
hennes hölje, hennes materiella kropp, en begränsning, en
vilseledande angelägenhet, källan till besvärligheter och
pina, begränsäd i insikt och vilja, i offervillighet, i
frihet, kärlek och lycka.- 128. Betraktar människan sin granne endast till det yttre
och materiellt, då ser hon ingenting utöver blott formen och
gestalten; det materiella hos denna bestämda människa.- 129. Men betraktar hon honom med insiktsfulla ögon, och med
vetskap om att det allt avslöjande medvetande, som hon själv
äger också finns hos alla andra – även om de inte vet om det
då ändrar sig hennes sätt och vis att betrakta sina
medmänniskor i grunden.- 130. Hon ser då inte längre bara en man, en kvinna, en
flicka eller ett barn, utan hon erfar medmänniskan som
bärare av en Skapande Ande, som vet väl om sig själv, och
som gärna skulle vilja uppenbara sig hos var och en om blott
tillfälle kunde bjudas.- 131. Den som känner till sanningen ser medmänniskan utifrån
detta vetande och igenkännande, ty hon ser Det Som Skapar
inom henne.- 132. Åtminstone vet hon redan nu – mer än hon gjorde förr,
innan hon hade fattat hur det låg till.- 133. Därmed är det bevisat, att ovetandes inte är för alla
tider oföränderligt.- 134. Människan kan befria sig från allt ovetande, om, hon
är villig att acceptera sanningen.- 135. Människan kan göra sig av med allt; man kan ta allt
ifrån henne, men aldrig det skapande medvetandet, Anden,
Existensen i hennes inre – detta rent andliga Skapelsens
Rike inom henne.- 136. Hon kan berövas allt vad hon äger och har och
förpassas ut ur sitt hem, men ut ur det Andliga Riket i
hennes inre förmår ingen att driva henne.- 137. Sålunda bör människan ständigt vara medveten om Det
Som Skapar, utan vilket hon inte skulle kunna ta ett
andedrag, inte utforma en tanke, och förutan vilket hon
varken skulle kunna se, höra eller uppleva.- 138. Om detta har de vise sagt i alla tider:”Skapelseanden
är människan närmre än hennes egen andning,”.- 139. Människan kan inte undkomma denna högsta form av
medvetande, ty förr eller senare inser hon denna
skapelsemässiga verklighet enär den är hennes livs liv,
hennes andes Ande, hennes medvetandes medvetande, ljuset i
hennes ljus, allt livs centrala tankekraft, den Existens
som, vida överträffar all mänsklig tanke, gentemot vilken
allt mänskligt-materielt intellektuellt tänkande sjunker ner
till fullständig betydelselöshet.- 140. Han, Anden, kan Leva utan de fysiska øgonens ljus, så
som han också kan, leva utan hörsel, armar och ben och till
och med utan det yttre medvetandets yttre förstånd.- 141. Alltid finns dock någonting där som gör det möjligt
för honom att leva vidare, nämligen hans egen skapande
kraft.- 142. Detta Grundmedvetande, detta allt iakttagande och,.
allt registrerande medvetande i människan, som registrerar
hennes tankar och känslor och står bakom allt hennes
tänkande, det som säger henne om hon vet eller ej – detta är
det Skapande, det Andliga Medvetandet.- 143. Tänk ständigt och åter ständigt på att Anden är
allnärvarande, allvetande, men är därutöver också oändlig
Lycka, oändlig Skönhet, oändligt Värde, alla tings värde øverhuvud taget. Låt ordet Skapelse bli av största vikt och
betydelse för människan, det som framkallar
utväcklingsmässiga omvandlingar i henne.- 144. Så snart som orden Ande och Skapelse integreras i
människan uppstår psykiska förändringar av den största
betydelse i henne.- 145. Hennes känslor och hela hennes sinne förändras.
- 146. Ju klarare därigenom hennes andliga intelligens blir,
desto mer vinner hennes personlighet i kraft, och desto
fullödigt blir därmed hennes liv.- 147. Den vise, som har fullt andligt medvetande ser vad som
i fjärran framtid skall ske – kanske milliarder år senare
och han har alla livsformers och mänsklighetens förgångna
framför ögonen.- 148. Den största kunskap står till hans förfogande.
- 149. Hur är då detta möjligt?
- 150. En sådan människa har i sitt inre de nödvändiga
förutsättningarna för detta.- 151. Liksom ljus kan skönjas genom slutna øgonlock, så är i
varje människa Skapelsen närvarande, hela det Andliga Riket,
dock endast förnimtart för den som med sitt inre öga
verkligen också kan blicka inåt.- 152. Detta kan bara vara till nytta för dem, som bar de
nödvändiga förutsättningarna.- 153. Varje människa bär hela det Andliga Konungariket inom
sig, men det är øvertäckt och bundet av ovetande, misstag,
brister, olyckliga omständigheter, fel och begränsningar av
alla slag, vilket allt måste omvandlas till sin motsats
genom insikten om och accepterandet av Sanningen.- 154. Allt det onda måste lösas upp och klaras upp genom att
människan utvecklar färdigheter som är motriktade det
urartat negativa, och som leder till en neutral utjämning.- 155. Vägen till andlig erfarenhet påskyndas genom att man
utvecklar ett medvetet sökande och insamlande av sant
vetande, och denna utveckling leder till sann och
allomfattande vishet och kärlek av
kosmisk vidd, grundat på insikten att Skapelsen är i allt
närvarande.- 156. Människan är ett med allt i Skapelsen, i Sanningen, i
Visheten, i Kärleken, i Andens Konungarike.- 157. Den sanning och kunskap, som människorna genom tid och
rum och kropp är skilda från, når de dock genom den inre
erfarenheten.- 158. Vishet och Kärlek i förening, Kunskap och Sanning i
förening, Andens Vishet och Kärlek leder genom upplevia
erfarenheter till Enhet, och till Skapelsen Själv, till
universell Glädje, Makt och Fullkomlighet.- 159. Emedan människan inte känner Det Som Skapar, och har
letts fel väg genom irrläror, framför allt genom andligt
förslavande religioner, begår hon många fel, söker de sanna
skatterna på fel ställen, och skadar därvid all naturenlig
och Skapelsebetingad Ordning och Lagars Regler.- 160. Hur noga hon än må följa de mänskliga lagarna för
samhällen, så kommer hon trots det att ständigt förgå sig
mot alla Lagar, Regler och Ordningen inom Universums
Skapelse. Hon låter sig därmed infångas i
mänsklig-materiell nöd, råkar ut
för sorger och problem, skräck och irrläror. Hon vilseledes
och tröttas, blir olycklig och andligt okunnig, andligt
förslavad och begränsad.- 161. Just det, som är det mest värdefulla, gör overkliga,
religioner och mänsklig okunninghet ouppnåeligt.- 162. Denna okunnighet och de vilseledande religionerna
fördöljer för människan det, som är källan till alla
värdefulla ting, hennes levernes liv och intelligensens
klara ljus – Anden och Skapelsen.- 163. Människan må utgå från att allt inom det dagliga
livets område och att hennes upplevelser är ett skapande.- 164. Hon må se sig själv øverallt i rummet, i tiden och i
alla ting. Hon må själv vara allt, och väcka till liv Det
Skapande i allt, och sålunda urskilja och uppleva detsamma.- 165. Ty i allt är Skapelsen, och allt har fått liv genom
Dess Ande, varigenom allt är ett i alltet.- 166. Frågan är bara hur människan skall kunna identifiera
sig med allt, när hon inte känner Andens Väg.- 167. Vanligen brukar hon identifiera sig med sin kropp
- 168. Men vad händer om hon försöker inlåta sig i Sanningen
och innerligt inrikta sig på den Skapelseenliga Tillvaron
och den Andliga Verkligheten.- 169. Liksom av sig själv upplöser sig hela världen i denna
Andens reella Verklighet-sanning.- 170. Øverallt råder den ende, speciella Skapelse-Andliga
principen.- 171. Men hur skall människan kunna identifiera sig med
allt?- 172. Människan må dock bara se sig själv sådan, som hon
verkligen är:- 173. I allmänhet identifierar hon sig med sin egen
kropp: Som en klenod sköter hon om den, matar den och
bekymrar sig nästan till självuppgivelse för den.- 174. Hon omfattar den med högmod, krimskrams, och
menigslösa vanföreställningar, samtidigt som hon dock låter
sin Ande förtvina.- 175. Men av en smula smärtsamhet blir hon strax arg, grinig
och ovänlig mot andra, eller hon börjar klaga och gråta,
självömka sig, eller till och med berövar hon sig själv
livet.- 176. Hon omger sin kropp med ett odefinierbart gloriesken,
och omfattar den med fåfänga, rädsla, bekymmer, stolthet och
problem.- 177. Det rör sig alltid bara om hennes kropp. Ofta
utsträcker hon till och med sin kroppsidentitet ände till
sina materiella ägodelar, eller hon blir irriterad om en
medmänniska oavsiktligt råkar beröra henne.- 178. Men vad kommer däremot den människa att göra, som
kommit underfund med Andlig Sanning?- 179. Hon kommer att identifiera sig med alla ting och alla
former av liv i världen och i Universum.- 180. En människa fylld av Skapelseenlig-Andlig Vishet,
Kunnande, Sanning, Kärlek och Insikt, den vet att allt
framgick, framgår och för eviga tider kommer att framga ur
Sanningen.- 181. Därför identifierar hon sig med allt och envar.
- 182. I sitt andliga medvetande kommer hon i sitt innersta
alltid att vara ett med allt och envar.- 183. Hon kommer inom sig att identifiera sig med allt i
Universum i sitt andliga medvetande, medan däremot den
andre, den materialistiskt tänkande, identifierar sig med
sin kropp, med sina pengar, med gods och ägodelar, med sitt
vilsna tal och med ljudet av sin röst.- 184. Men om människan har identifierat sig med allt i
Universum, då kan inget hat och ingen lystenhet längre bo i
henne, ty hon gör inga själviska åtskillnader mera.- 185. Hon har ju blivit ett med Väsendet i Allt.
- 186. Andra må göra anspråk på något som deras uteslutande
egendom, men den andligt tänkande identifierar sig med
sanningen därvidlag, och har därför allt eget i sitt
innersta.- 187. All fruktan har vikit från henne i det att hon
identifierade sig med Sanningen.- 188. Denna Skapelsens och Andens Sanning, med vilken hon är
ett, styr till och med fiendens hand som lyfts mot henne, så
att den faller tillbaka mot honom själv.- 189. Den andlige är skyddad och beskyddad, och hela naturen
är vänligt sinnad mot henne, ja själva hennes fiender måste
till slut tjäna henne.- 190. Med sina attacker åstadkommer de, att det andliga inom
henne utvecklar sig med ännu större kraft och makt,
övervinnande allt ont, gement och urartat.- 191. Fienderna bidrager till slut bara till det andliga
tänkandets tillväxt och kännedome Sanningen.- 192. De vill den andligt tänkande ont och illa, de menar
sig kunna tillintetgöra henne genom kritik, överlägsenhet,
lögner och baktaleri, genom anmärkningar, falska utsagor och
irrläror, genom förlöjliganden och fördömanden; men ändå
skadar de bara sig själva, ty deras handlingar vittnar om
deras andliga dumhet och okunskap, och av detta lär den
andligt tänkande ännu mer och blir ännu större och mäktigare
i sin ande.- 193. Skulle sådana sanningar kanske vara suggestionen.
- 194. Det vore inbillning att påstå något sådant, ty det är
fullständigt fel.- 195. Det handlar om absoluta sanningar.
- 196. Hos normaltänkande, hos vilseförda och hos
religionsbundna personer är livet i allmänhet fullt av
dåliga suggestionen, fullt av inbillade föreställningar,
irrläror och felaktiga antaganden.- 197. Den enda möjligheten och det enda medlet
att avhjälpa dessa skador, är att grundligt lära känna
Sanningar, som sätter alla mänskliga hjärnspöken ur spel,
hålla sig till dessa Sanningar och låta de högsta
Skapande-Andliga Krafterna råda.- 198. Alla overkliga suggestionen och mänskliga inbillningar
korrigeras i det att människan konstaterar “Jag är en del av
Skapelsen, varav en del besjälar mig såsom Ande”.- 199. Men medvetandet om att allt, utom den
Skapelseenliga. Andliga Kraften, Sanningen och Verkligheten,
är inbillning och illusioner, kommer på intet sätt att dämpa
den iver och noggranhet som människan utvecklar under sin
levnad; tvärtom nås oanade höjder.- 200. Som sanning kan endast gälla det som ÄR SANT och som
förblir Sanning; något som man kan förlita sig på i eviga
tider, och som aldrig och under några omständigheter
någonsin behöver revideras.- 201. Sanning måste aldrig anpassas till någon annan eller
någon ny tid, ty den är beständig i alla tider.- 202. Den kommer att vara evigt oförändrad och alltid låta
lika, också då den uttalas med andra ord.- 203. Den är den klippa, på vilken man i eviga tider och i
alla rymder kan bygga.- 204. Sanningen var innan Livet, och Sanningen är också
efter.- 205. Det som endast har kort varaktighet är en fara, en
svår bedräglighet, en irrlära.- 206. Skapelse och Sanning är alltid desamma, i dag som i
morgon, de är alltid oföränderliga och av evigt samma värde.- 207. De ändrar sig inte, ej till namn, ej heller till form,
ty Skapelsen och Sanningen är namn – och formlösa.- 208. Så må då människan hålla sig till det Skapelseenliga,
ty endast det Skapelseenliga är Sanningen.- 209. Sanningen är det oförgängliga, liksom Skapelsen
själv, den är det tidseviga, det fulländade, det som är värt
all människans energi och hela hennes viljeinsats, ty med
Den råkar människan inte in i bedräglighet.- 210. Därför må hon klamra sig fast vid Sanningen och vare
då orubblig, i ständigt lika bestående Ro, Glädje, Vetande,
Kärlek, Styrka och Vishet i allt.- 211. Det Skapelsemässiga innebär ensamt oändlig Visdom och
Sanning, hos vilket inte ett uns av misstag är.- 212. Därför må människan hämta kraft ur Det
Skapelseenligas Vishet, och hon må söka sitt ljus i sin egen
Ande.- 213. Väl vet den andliga människan, att hon ej kan röra sin
hand i rummet utan att beröra Det Skapelseenliga
miljardfalt, då Det är tillstädes i all tid och allt rum.- 214. Den andliga människan är helt uppfylld av glädje, när
hon vet om den Sanning, att det oändligt och obeskrivligt
kraftfulla Skapelseenliga är närvarande överallt och omger
henne varthelst hon går.- 215. Det Skapelseenliga är fyllt av ändlös Frid, fyllt av
ändlös Insikt och Fulländad Fullkomning.- 216. Det är källan till alla Under av Det Högsta Andliga
Medvetandet, som är tillstädes överallt, inom och utom.- 217. Dess Glädje är lika ändlös som Det Andliga Livet
självt.- 218. För att göra snabba andliga framsteg betraktar den
andliga människan allt och alla som det Skapelseenliga.- 219. Så snart hon ser något, så ser hon det Skapelseenliga.
- 220. Bakom allt och också i sina egna manifestationsformer
framstår alltid Det Skapelseenliga för henne.- 221. Därför rusar den andliga människan inte hit och dit
för att nå fram till högsta andliga erfarenhet, utan just
där, som hon är, finner hon alltid det bästa stället att
samla kunskap och erfarenhet.- 222. Hennes växande Ande är i henne och ingen annanstans.
- 223. Genom egna tankar och handlingar måste hon utveckla
den.- 224. Utur kännedomen om detta blir hennes inriktning till
en helgedom, och tillika allt som rör henne blir heligt
också marken under hennes fötter.- 225. Den andliga människan ser inte framtiden som den tid,
då Skapelsen och den i henne boende Anden skall uruenbaras
för henne, utan det omedelbara ögonblicket, men därmed
förefaller hon för den oandliga normalmänniskan att redan
leva i den mest avlägsna framtid – ofta ständigt
missförstådd.- 226. För den andliga människan är tiden inte förr eller
senare, utan alltid det omedelbara nuet.- 227. För henne är det inte nödvändigt att se fysiskt, för
att se Sanningen.- 228. Hon börjar själv söka, och Sanningen blir henne
verkligare och verkligare, ty hennes Ande är ju för henne
det allseende närvarandes.- 229. Inget ord, var det än uttalas, undgår hennes öra.
- 230. För att göra snabbare framsteg urskiljer den andliga
människan verklighetens klang ur varje tonfall som hon hör,
varmed varje ljud tränger in i hennes andliga medvetande,
och dår kvarstannar.- 231. Likaså påminner henne varje ting om det Skapelseenliga
och om den omedelbara Sanningen.- 232. Varje omständighet är en Skapelseenlig omständighet,
varje situation är en Skapelseenlig situation.- 233. Sålunda genomskådande lever och arbetar den andliga
människan, och därigenom fortskrider hennes inre utväckling.- 234. Det Stora, det Andliga, är i smått närvarande i
hennes innersta, ty i medvetandet om Sanningen bor det
Oändliga i det ändliga.- 235. Och i varje människa har det Oändliga sitt säte,
vilket dock endast få kan inse.- 236. Ty för att väcka upp det Oändliga krävs det förnuftig,
logik och frihet från orealistiska läror.- 237. Men att väcka upp de Oändliga och göra det verksamt,
det är livets mål; Den Andliga Fullkomningen.- 238. De själsliga rikena blir till det instrument genom
vilket Skapelsen bringar Det Andliga Riket till uttryck.- 239. Denna Skapelsens Gynnsamhet låter förstå Himmelen.
- 240. Rikena inom själen är utan inskränkningens alla
gränser, och fria från det materiella jagmedvetande, och
står därmed i ständig kontakt med Skapelsen själv.- 241. För människan øverväger massan i den matriella
principen.- 242. Inom icke alltför avlägsen framtid kommer den jordiska
vetenskapen att upptäcka detta i materiens princip.- 243. Skapelsen är tillstädes i allt skapat; i allt som
börjar växa och vidareutveckla sig.- 244. Endast själva Den Obegränsade Anden och Skapelsen
betyder sann Frihet, sann Fulländning, sann Insikt, Makt,
Kärlek, Kunskap, Sanning och Vishet; alla är i sina absoluta
former Det Skapelseenliga Självt.- 245. För att sålunda kunna uppnå något i sanning utsökt i
livet, måste människan hålla sig till Det Andliga, Det
Obegränsade och Obegränsbara.- 246. Allt som är begränsat och begränsbart medför
overklighet och problem.- 247. Hur attraktivt detta än kan tyckas vara, skall det
dock till slut bli en källa till problem och bedrägligheter.- 248. De ändliga tingen av alla former är onaturliga för Det
Innersta Väsendet, och därför kan människan inte heller
omfatta och älska dem såsom sanning utan att tillfoga sig
själv det svåraste lidande.- 249. Ständigt och jämt är de behäftade med allehanda
brister, ty allt som är ändligt för med sig problem och
svårigheter.- 250. Om människan älskar eller äger något ändligt, så har
åtminstone detta ändliga den bristen, att det med absolut
visshet är förgängliga.- 251. Hon må älska det aldrig så högt enligt mänskligt sätt
att älska, men när dess tid är ute förgår det, och hon
sörjer djupt.- 252. Men det begränsade har också svagheter i andra
avseenden.- 253. Även om det inte skulle gå mot förgängelse genast, så
är det dock föränderligt.- 254. Om det under ett ögonblick är uppfyllt av mänsklig
kärlek så kan mänskligt hat i nästa ögonblick förtränga
eller fylla det.- 255. Antingen det nu gäller ett föremål som förändras eller
löses upp, eller en människa, som ändrar sin inställning
till sin nästa, så slutar det alltid med bekymmer och
lidande, medan däremot Det Obegränsbara aldrig hemfaller åt
obeständighet eller förändring, emedan Det är obegränsat
trofast och beständigt.- 256. När vishet och sanning samlas i människan, och hennes
andliga kunskap ökas, när hon leds av universell kärlek, och
hennes liv blir till välsignelse för henne själv och andra,
då har hon nått mogen insikt om Sanningen.- 257. Då blir hon medveten om Skapelsens del i henne, och om
Anden i henne, och om Det Andliga Riket.- 258. I andlig kärlek och vishet är Skapelsen tillstädes.
- 259. För var och en som söker vinna andligt ljus och andlig
kärlek, öppnar sig porten till Skapelsen. Älskar människan
sanningen, då älskar hon det som är fullkomligt och
underbart och som i sig representerar Det Andliga Riket, ty
detta är också vägen till Vishetens Rike.- 260. Människan må bli medveten om närvaron av det som
verkar skapande, och hon må låta den andliga intelligensen
lysa fram genom allt.- 261. Hon må förnimma att i själva vida, oändliga och öppna
rymden är Skapandets ögon riktade på henne, och att den
sanna intelligensen är Skapelsen som ser henne med ögon som
minns allt, och Den är utrustad med en medvetenhet som kan
ge svar på allt.- 262. Hon må därför leva medvetet andligt under Skapelsens
ögon och leva med det andligas medvetande som också är
oändlig kraft, den hon alltid måste vara medveten om.- 263. Därmed kan hon aldrig vara svag.
+ Detta är ju underbart, Semjase, och jag känner mig riktigt
glad efter din utläggning.- 264 Semjase. Det kommer sig av att du får en bekräftelse på
att ditt eget tänkesätt är riktigt, och på din andliga
kunskap, ty du känner läran om Sanningen sedan länge – bara
det att ingen hittills har kunnat bekräfta den för dig,
eftersom Sanningen har blivit mycket sällsynt tack vare
religionens irrläror.- + Tyvärr har du rätt, ty Sanningen är illa sedd.
- 265 Semjase. Fördystra inte ditt sinne med detta, för
människans andliga utveckling skrider oupphörligt framåt.- 266. Du skall emellertid hjälpa till med detta och göra
känt Sanningen, ty du är nutidens profet.- + Hur skulle jag kunna det, och hur ska jag bära mig åt ?
Det är ändå för mycket av det goda.- 267 Semjase. Så är bestämt för dig.
- 268. Det kan du läsa om i Talmud.
- + Och det skulle vara jag ? Det är ju ändå galet!
- 269 Semjase. Ingenting kan undgå sitt öde.
- + Det måste jag faktisk smälta först, och jag är inte så
säker på att jag klarar av det.- 270 Semjase. Det kommer du att göra, för jag har redan sagt
att det är förutbestämt för dig.- + Jag skall tänka över det. – Men om du tillåter, så har jag
ännu en fråga som jag har funderat över en tid.- 271 Semjase: Fråga du bara.
- + Det gäller mina beräkningar, som jag har gjort beträffande
Immanuels levnads och födelsedata. Du sade mig en gång, att
jag bara hade räknat fel med c:a 200 år. Så långt är jag
med. Men problemet ligger i att jag troligen har räknat fel
på Immanuels födelsedag.- 272 Semjase: Dina 200 års felräkning gäller bara några
detaljer i historien före Immanuels tid, men inte data om
Immanuel själv, ty dem har du trots några fel fått riktiga !- 273. Helt intuitivt har du sammanställt de rätta
uppgifterna, även om du uraktlåtit vissa kalendariska fakta,
så att vissa förskjutningar uppstått.- 274. Men genom ditt extrema tänkesätt har du stött på
sådant som gav en totalbild av sanningen.- 275. Därigenom har du återigen intuitivt förstått att du
helt enkelt kunde tillgripa den av er idag kända
kalendariska tideräkningen för att på dagen noggrant
fastställa tiden för Immanuells födelse till den 3:e
februari, räknat efter er tideräkning som baserar sig på
kristen tro.- 276. Ett jordeår har alltid exakt lika många dagar, varför
det ej uppträder några förskjutningar. Därigenom kvarstår
ett bestämt datum så länge som den ifrågavarande
tidsindelningen gäller.- 277. Men nu har även jag ytterligare en fråga till dig: De
fotonegativ och den första filmen du gjorde, där våra skepp
är med, skulle vara av stor betydelse för oss.- 278. De är visserligen din egendom, men kunde du överlåta
dem till oss vore detta av stort värde.- + Om du behöver dem, då ger jag dig dem gärna, för i nödfall
kan jag själv göra fler kopior från de första., Men kan du
säga mig varför negativen och filmen är så viktiga för dig ?- 279 Semiase. De är inte bara viktiga för mig, utan för oss,
d.v.s. för våra vetenskapsmän.- 280. På de foton som du har visat mig har vi upptäckt en
del saker som vi inte kände till tidigare, men som framgår
av bilderna.- 281. Speciellt rör det sig om antennledstrålen, genom
vilken energien attraheras.- + Var snäll och berätta mer om detta, för sådana problem
intresserar mig.- 282 Semjase. Det får jag bara om det stannar hos dig, för
det handlar om hemligheter som du inte får lämna ut.- 283. Men jag får avslöja att det rör sig om ett helt nytt
fenomen i samband med förändringen i den jordiska
atmosfären, som plötsligt gör hittills osynliga energier
synliga.- + Denna förklaring räcker för mig, tack.
- 284 Semjase. Du kan ständigt förvåna mig.
- 285. Jag blir varje gång egendomligt berörd när du
plötslig, avstår från att vidare intressera dig bara för att
inte försätta mig i trångmål.- 286. Det är för mig ett fullkomligt främmande fenomen, som
jag inte kunnat återfinna hos någon annan livsform.- + Men varje liv har vissa egenheter.
- 287 Semjase. Ja, men denna är ändå fullständigt främande
för mig, men jag förnimmer att det hänger i hop med en
osjälviskhet som förtränger all egoism.- + Gör mig inte bättre än jag är, för även jag är egoistisk.
- 288 Semjase: Förneka inte dig själv, för jag känner dig
mycket väl i dessa avseenden.- 289. Jag vet att din egoism bara år ett spel för att
vilseleda andra, eftersom du eljest skulle bli utnyttjad.
- + Snälla Semjase, talar vi då inte ständigt om mig.
- 290 Semjase. Naturligtvis det är obehagligt för dig, det
vet jag, men från tid till annan måste man också beröra
sådana ämnen.- 291. Men nu lämnar vi det för i dag, eftersom det åter är
tid för mig att gå.- 292. Vid vårt nästa sammanträffande kommer jag att
fortsätta med läran om andlig kunskap, ty den är den
viktigaste huvuduppgiften för vår kontakt.